Ur Aktuellt i Politiken

I andras blick – ett utanförskap

Kan man känna utanförskap om man är välutbildad, har ett bra jobb – och dessutom får chans att ge ut en bok? När man läser boken ”Sverige en (o)besvarad kärlekshistoria” blir svaret definitivt ja. 16 kvinnor som tillhör första generationens invandrare berättar hur de ser på sin plats i Sverige, och hur Sverige ser på dem.
– Vi har känt att vi inte riktigt finns återspeglade i det offentliga samtalet. Med den här boken vill vi nyansera den stereotypa bilden av invandrartjejen, säger Nivin Yosef, som tillsammans med Lejla Hastor är redaktör för boken.

Text och foto: Sonja Tedelund

Vi sitter på Bianchi café i Stockholm. Nivin Yosef och Lejla Hastor berättar hur boken ”Sverige en (o)besvarad kärlekshistoria” kom till. För trots att det borde anses som berikande, ett plus, blir bakgrunden utanför Sverige ett minus. De unga kvinnorna i boken är välutbildade och har bra jobb, men känner ändå en sorts hemlöshet, ett utanförskap. De är inne, men ändå inte.
– Vi känner att våra berättelser aldrig kommer fram. För det här samtalet om identitet pågår ju varje dag i det offentliga rummet, i media. Man pratar om oss, om kvinnor med invandrarbakgrund. Det är oftast en offerroll, någon i underläge.
– Och vi känner att de bilderna finns absolut, men det finns en annan bild också, säger Lejla Hastor som fått kämpa hela uppväxten mot förväntningar, negativa sådana.
Kämpa mot att vara flyktingen, enbart.

I sin text beskriver hon hur en syokonsulent avrådde henne från att söka sig till Internationella samhällslinjen. Det var en svår utbildning, menade syon. Det skulle vara bättre att satsa på en yrkesutbildning. Detta trots att Lejla Hastor hade toppbetyg.
– Jag har landat, jag är trygg, så när jag får frågor om mitt ursprung blir jag inte besvärad. Men det finns jättemånga som kämpar med det här i dag.

Nivin Yosef skriver i boken om en rasistisk kommentar i en affär, när hon var och handlade med sin mamma. Nivin Yosef trodde att hon i sig skulle vara ett skydd för mamman, som ofta hamnade i liknande situationer.
– Jag kände mig rätt maktlös. Det var en ny känsla för mig, jag känner annars att jag är ”on top of things”. Det blev en knäpp på min självkänsla.
Vid tidpunkten arbetade hon hos Nalin Pekgul, då S-kvinnors ordförande. Det blev för mycket för butikschefen som fick höra det när Nivin Yosef ringde upp dagen efter. Hon använde alltså sina kontakter och är osäker på hur det hade gått om hon bara varit Nivin Yosef. Nu fick butiksbiträdet ringa upp mamman och be om ursäkt.
– Det var nog på ett sätt nyttigt för jag tvingades till handling. Jag kunde inte stå ut med att bli behandlad på det sättet och bara låta det vara, som min mamma gjort så många gånger.

I början av varje berättelse beskrivs skribentens akademiska utbildning. Ett nödvändigt grepp, enligt Lejla Hastor.
– Vi slår inte underifrån. Det var en viktig aspekt som vi ville lyfta fram. Det skulle bli konstigt om vi skulle påstå det, när det finns tusentals som inte har rösten, eller plattformen, de som verkligen står utanför. Vi har möjlighet att lyfta fram det här, och förhoppningsvis kan det öppna dörrar för andra.
– Ja, vi ville säga, som svar på den här nidbilden, att många som är utlandsfödda har gjort väldigt mycket på bara en generation, men trots det finns det så många hinder, säger Nivin Yosef.

Bilden av invandrartjejer är ofta negativ enligt Nivin Yosef och Lejla Hastor. En bild som visar förtryckta kvinnor utan makt. Och om det går bra för dem, är det för att de lyckats ta sig loss från familjer och hemkulturen. De känner inte igen sig. Många av kvinnorna i boken lever inte i den världen.
– Vi har fått jättemycket stöd hemifrån, vi har familjer som bara pushar och tycker det är fantastiskt att vi tar för oss. Det är snarare den svenska normen som varit den stora utmaningen, säger Nivin Yosef.

Ett ord återkommer i boken ”egentligen”. Det räcker inte att vara från Södertälje, eller Tensta. Även om personen ifråga kanske inte har några minnen från landet som är upphovet till mörka ögon och korpsvart hår blir frågan: Var kommer du ifrån? Egentligen?
– Vi behöver hela tiden förhålla oss till våra nationella, kulturella, språkrelaterade identiteter. Det kanske inte är det vi identifierar oss mest med, säger Nivin Yosef och Lejla Hastor håller med.
– Man reagerar hela tiden. Jaha, du tror det här om mig men då måste jag kämpa för att visa att jag inte är den du tror att jag är. Det blir hela tiden en kamp att få vara sig själv.

Det blir en livlig diskussion när undertecknad förklarar sig aldrig fundera över sig själv som svensk.
– Det är ditt privilegium! Utbrister Nivin Yosef. För mig är det aldrig så. Jag jobbar ju för det, aktivt, att bara vara. Men det kommer inte naturligt för mig. Men tänk dig om en man sa till dig: Jag tänker aldrig på att jag är man?

Ett annat återkommande tema är tacksamhet. En av kvinnorna beskriver det som att amortera av på tacksamhetsskulden.
– Vissa av oss i boken är inte tacksamma, andra känner genuin tacksamhet än i dag. Men vi alla har behövt förhålla oss till tacksamhet, sedan har man valt olika sätt att förhålla sig till den, säger Nivin Yosef.

Berättelserna har överraskat de båda. Här finns både känslan av utanförskap, men också de som blivit enbart positivt bemötta och inte alls känner av någon diskriminering.
Artisten Silvana Imam beskriver känslan som mellanförskap.
– Det är ett av få nya ord som vi använt även i inledningen. Många begrepp blir så urvattnade, men mellanförskap fångar var många av dem som skriver i boken befinner sig. För det är en resa, mellan flera geografiska positioner, som påverkar ens personlighet, säger Nivin Yosef.

Lejla Hastor påpekar att bilden av Sverige är förlegad. I dag är det mer än 1,5 miljoner som har en annan bakgrund. Det är långt från hur Sverige såg ut för bara 40-50 år sedan.
– Vi behöver hinna ikapp lite i vårt tankesätt och attityder.
Vilka är det som bor i Sverige i dag och vad är en svensk. Kan en svensk vara en som har slöja och ber fem gånger om dagen? Vill vi känna att vi har ett samhälle som på riktigt är ett mångfaldssamhälle, då måste vi också vara beredda att omvärdera vår bild av vad Sverige är för någonting.
– Man vill sällan säga sådana här saker, för det blir som att cementera, men vi är jävligt långt därifrån, säger Nivin Yosef.

Ur Aktuellt i Politiken

Layup för Rwanda

Ett besök i Rwanda, ett flyktingläger, en önskan... 17 000 kronor senare är drömmen snart förverkligad.
– Barnen går halvtid i skolan, sedan finns ingenting, säger Mathias Tegnér (S), som tillsammans med Fredrik Lundh Sammeli (S) startat en insamling till en basketplan för flyktingbarn i Rwanda.

Text: Sonja Tedelund Foto: Ylva Säfvelin

Ingen av de två riksdagsledamöterna har någon baskethistoria. Men de tycktes roade, trots vit skjorta och slips, när de poserade inför fotograferingen. Efter ett besök i Rwanda med sjukförsäkringsutskottet har de startat en insamling för att kunna bygga en basketplan i Mahama refugee camp.
Flyktinglägret, som ligger på gränsen till Tanzania, har på ett och ett halvt år vuxit till att härbärgera 50 000 flyktingar, de flesta från Burundi. Av dessa är 25 000 barn under 17 år.

Trots fantastiska insatser från UNHCR, Unicef och Rädda barnen för att säkra mat för dagen, skolgång för barnen och sjukvård, satte besöket spår i de båda S-riksdagsledamöterna.
– Det blev väldigt tydligt att möjligheten till fritid, lek och rörelse är begränsad. Och kopplat till min bakgrund i Unga Örnar vet jag att det går ju att göra så otroligt mycket bara med lekparker, basketplaner och liknande för att barnen ska kunna ha ett så vanligt liv det bara går i flyktinglägret, säger Fredrik Lundh Sammeli.

Skolgången är uppdelad i två skift, på morgonen går hälften av barnen i skolan och på eftermiddagen andra hälften. Förutom skolan finns ingenting för barnen på det stora lerområdet bland lerhyddor och tält.
– Kontrasten mellan den glädje som man kunde se hos barnen när man besökte de i skolområdet och den mer passiva tillvaron i den andra delen av lägret gjorde att just det här med fritidsaktiviteter kändes så uppenbart, säger Mathias Tegnér.
De startade insamlingen 12 september, när de kommit tillbaka från resan. Målet är 30 000 kronor. På en månad hade de redan nått upp till hälften och i skrivande stund plingar det till på Facebooksidan, 17 000 kronor är insamlade.

Att det just blev en basketplan kom sig av en önskan från lägerchefen. Pengarna kommer att skänkas till en lokal NGO (Non Government Organisation) på plats. För att säkra att pengarna verkligen används rätt tar de hjälp av ambassaden i huvudstaden Kigali och av Sida. Förutom basketkorgar och bollar behövs en speciell markbeläggning.
– Vår förhoppning är att om några veckor kommer vi vara färdiga att gå över i nästa skede och hitta NGOn och säkra att pengarna går till rätt ändamål, säger Mathias Tegnér.

Fredrik Lundh Sammeli hoppas att deras insats kan bli en ögonöppnare.
– Blir det en lyckad insats så kanske man prioriterar mer pengar till liknande saker, att bygga lekparker, att utveckla det som de här 25 000 barnen behöver. De hoppas också att deras insats kan inspirera andra. Behovet i världen är stort, samtidigt som politikarbetet ofta är abstrakt.
– Det gör ju att det här känns extra roligt, att kunna göra någonting som är väldigt konkret. Så jag är säker på att fler kommer att inspireras, säger Mathias Tegnér.

En pojke kommer fram på lekplatsen där vi träffas. Han frågar vems bollen är och Mathias Tegnér säger att det är hans, och tänker förmodligen att även svenska barn kan bli glada av basket.
– Du får den. Pojken tar emot och springer snabbt tillbaka till sina kompisar.

Ur Aktuellt i Politiken

S-kvinnor förmedlar jämställt

S-kvinnor i Stockholms län startar en jämställdhetsförmedling.

Text och foto: Sonja Tedelund

– Vi vill som S-kvinnor hjälpa till och tipsa om kloka kvinnor till tjänster, poster men också till paneler och workshops, säger ordförande Natalie Sial som tillsammans med vice ordförande Nina Unesi dragit igång förmedlingen.

Idén väcktes av att S-kvinnor i Stockholm fått förfrågningar om personer med speciella kunskaper, och inspirerade av Rättviseförmedlingen, som tipsar om kompetenta kvinnor för olika uppdrag, riktar man sig här specifikt till socialdemokratiska kvinnor.

Tanken är att få till en bank av kompetenta kvinnor som ska omöjliggöra ursäkter för ojämställda tillsättningar.
– Vi kan visa att vi har en lista, det blir ett verktyg för förändring. Jag ser framför mig att en dag kunna skälla ut ett landstingsråd som inte förstår poängen med jämställda arbetsplatser, säger Nina Unesi.

Några kompetenskrav för att få stå på listan finns inte. Det är ett självskattningsformulär som personen fyller i. Natalie Sial menar att problemet oftast är tvärtom, många tror inte att de kan. Så frågorna är mer formulerade utifrån intresse än utifrån kunskap.
Hon och Nina Unesi anser att det är dags att även kvinnor får schysta kontaktytor.
– Det här blir den moderna bastuklubben, säger Natalie Sial. Men den ska inte vara sluten, det är ju det som är målet.